RTB: NY DIVISION
den 24 maj 2008
GOTHENBURG 08 CD (FANG BOMB)
Som inflyttad Göteborgare tog det ett tag att urskilja alla strömmningar, nyanser och vägar som den här stadens vibranta musikklimat har kommit att omfatta. Man stod länge utanför och blickade in i något snårigt, spretigt och odefinierbart. Nu har jag bott här i drygt 5 år och jag vet inte om det handlar om att uttrycken i sig har ändrats och finslipats, men framförallt under de senaste 2 åren har bitarna till slut börjat falla på plats. Det är ganska intetsägande att börja prata om en "scen" egentligen, men det finns något här just nu som jag för tillfället inte skulle vilja byta mot något annat. Det HÄNDER saker. Folk skapar, briljerar och tar över. Det har bubblat under ytan ett långt tag och det är först nu allting har kommit upp på riktigt. Exploderat på sitt egna subtila och anspråkslösa vis. Lokal musik har aldrig tagit upp så här mycket tid av mitt liv som den gör just nu och det finns en anledning till det. Det görs helt enkelt förbannat mycket BRA grejer här just nu. När det vankas arrangemang ute i svängen har det oftast varit de lokala akterna som har känts intressantast på senare tid. Några av mina favoritsläpp det här året har varit med Göteborgsakter (nya Viktor Sjöberg albumet på iDEAL, White, Trepaneringsritualen, Tsukimonos Gutted String etc). Givetvis är jag jättepartisk nu men de kommande The Skull Defekts och Dead Letters Spell Out Dead Words albumen på RTB kommer att cementera väldigt mycket av det jag vill ha sagt med det här. Lägg på dem till kommande grejer som Sewer Elections fantastiska Kassettmusik (iDEAL), Leafes Seedland (Klorofyll Kassetter), nytt The Skull Defekts album på Important till hösten och nya extremt lovande projekt som Ättestupa och det är svårt att inte bli härligt lokalpatriotisk över det som råder! Det fullkomligen sprudlar och det är nu allt händer.
Fang Bomb har på många sätt och vis satt ett väldigt viktigt avtryck i det rådande klimatet med samlingsplattan Gothenburg 08 som släpps den 12:e Juni. Valet av medverkande artister känns perfekt (något som det vanligtvis alltid brukar finnas utrymme att gnälla om när det gäller lokala samlingar av den här sorten), och även om fokus uteslutande ligger på det experimentella är det en väldigt varierad och mångfacetterad bild av staden som ges.
Viktor Sjöberg & Jonas Lindgren inleder plattan med suggestiva Guldheden, ett drygt 11 minuter långt stycke med en riktigt vemodig stämning som på sätt och vis känns igen från Sjöbergs finfina album On A Winter's Day (Kalligrammofon). Något som låter som en klarinett (som säkert är något helt annat) sveper in över djupt begravda samplade röster. Det är väldigt stämningsfullt och atmosfären är bister och grå. Lågmält och dystert. Ett ganska klockrent öppningsspår, en riktig downer med längst speltid av samtliga bidrag! Guldheden känns som en ganska malplacerad titel egentligen, Komettorget hade passat bättre...
Anders Dahl - Strätta, Flockblomstriga 4 känns som en perfekt uppföljare. Stämningen och tempot känns igen från förgående spår men saker och ting accelererar med inslag av skärande feedback, segment av piano och en mer excentrisk känsla. Det är en intressant bit som dock inte tilltalar mig så mycket och med en speltid på lite över 9 minuter krävs det mer fokus för att jag ska falla för det tror jag. Spretigt intryck.
Porn Sword Tobacco är en helt ny bekantskap för mig. Feminin Arkitektur är en ganska skön bit som låter som något som skulle kunna spelas när det är dags för end credits i något UR-program: väldigt lättlyssnad instrumental feelgood-musik som balanserar mellan att vara extremt mesig och bara oemotståndlig. Lite avslappningsmusik-artat med pockande ljudbild, lite piano och överlag ett rätt kristet anlete. Låter förmodligen som värsta dyngan och faktum är att jag inte riktigt vet om jag gillar det här eller inte. Det leder ingen vart men samtidigt är det så lättlyssnat och trevligt att det inte går att ogilla det. Och det är just det som gör att man vill hata det!
Sewer Election bidrar med Mot Döden. Mer kassettloops-baserat i stil med Kassettmusik-inspelningen och långt ifrån den tuggande harsh noisen som Dan kanske är mest känd för att leverera. Extremt lo-fi och utan tvekan skönast ljudbild på hela plattan. Det är repetativt och malande med ett märkligt skärande ljud som smyger in över grunden ett tag. Långt ner i misären kommer en harmoni in efter en stund och det är den som verkligen lyfter spåret. Trevar sig på försiktigt och tar över mer och mer och lyckas skapa en fantastisk känsla. Står sig utan tvekan som plattans mest unika spår och det ska onekligen bli intressant att se om och hur Sewer Election kommer att spinna vidare på den här rännstens-minimalismen på framtida inspelningar.
Dead Letters Spell Out Dead Words framförde i mitt tycke en av förra årets allra bästa spelningar på releasefesten för Wire-samlingen Whispers From The Forests. Det var en monumental och bitvis extremt laddad upplevelse, en spelning jag aldrig kommer att glömma. Framförandet byggde på Facelessness Erases Every Trace Of Humanity som spelades in vid ett tidigare tillfälle. Man kastas tillbaka i tiden och det är verkligen en sann fröjd att höra det här. Tjocka ljudmattor med ett elektroniskt sjok som känns igen från DLSODWs allra bästa stunder, flera lager av olika nyanser och allt drivs framåt av trummor och mässande sång. Med andra ord ganska långt ifrån de abstrakta drone-skapelserna på iDEAL, som jag antar är de DLSODW inspelningar de flesta har hört. Jag kan inte låta bli att tänka på Burzums Filosofem emellanåt! Just inslaget av sång känns väldigt speciellt och tillför en helt ny dimension. Det är storslaget och mäktigt och det enda som jag egentligen kan se som ett minus är speltiden, allting hade lyfts ännu ett snäpp ifall uppbyggnadssträckan hade varit betydligt längre. Precis som med Sewer Election är det väldigt kul att se den totala orädslan för helt nya vändningar, begränsningar raderas ut en efter en. Utan tvekan bäst på hela samlingen.
Jasper TX - And I Close My Eyes. Första gången jag hört något inspelat med Jasper TX faktiskt, har sett honom live en eller flera gånger även om det var ett bra tag sedan nu, men har av någon anledning aldrig kollat upp några inspelningar. Elegant musik med stora yviga gester som nästan når filmiska proportioner, jag tänker direkt på akter som Peter Wright, Growing (speciellt andra plattan), Taiga Remains och Challenging. Vacker drone-baserad musik som låter som om den är inspelad under klar himmel en varm sommarkväll. Helt bedårande. Inslag av akustisk gitarr vilket det ofta kan vara kalkon-varning på i sammanhanget men här faller det sig bara helt naturligt och perfekt. Total mersmak.
The Skull Defekts bryter av mot Jasper TX helt med sin obehagliga Invocation Of Brother Rune Lindblad. Mullrande monotoni när den är som allra bäst. Som alltid när det gäller The Skull Defekts elektroniska inspelningar förundras jag över hur bra det låter: det spelar ingen roll hur dissonant och basig inspelningen är, ljudet i sig är alltid top notch och mastrat riktigt högt på ett bra vis. Snarlik musik kan i mitt tyckte ibland lida av att det helt enkelt bara låter HÖGT och MYCKET när man skruvar upp volymen lite, men The Skull Defekts verkligen LÅTER. Hänger du med? Grymt spår i övrigt, minimalt med variationer och inga överraskningar här utan bara inälvstuggande mörker från början till slut.
Tsukimono är ett annat exempel på en Göteborgsakt som verkligen inte tvekar när det gäller att hela tiden befinna sig i ett föränderligt tillstånd. Moan Jar tog ett par koncentrerade genomlyssningar att greppa, det är verkligen all over the place med lager på lager av ljud. Taggigt, massivt och ettrigt. Jag tänker direkt på något Matthew Bower skulle kunna ha kokat ihop, fick framförallt Hototogisu-vibbar av det men det är även inte jättelångt ifrån senare Skullflower grejer. Bitvis känner man igen sig från liveinspelningen som fästes på tape i RTB högkvarteret förra sommaren men det här är betydligt mer nyansrikt. Mer av allt helt enkelt. Trasslig och skadad musik som aldrig någonsin sitter still.
Joel Brindefalks Monitoring My Own Death är exakt den där typen av hetsigt cut up oljud som jag aldrig har pallat med. En väldigt digital känsla som sätter sig på tvären för mig. Intetsägande och dampig musik som helt enkelt inte är min kopp med té överhuvudtaget. Däremot har jag tillräckligt med öron för att kunna tycka att det är väldigt snyggt framfört och att det låter fruktansvärt genomarbetat, den här typen av lasersnabb redigering är definitivt ganska fascinerande. Bara inte så rolig att lyssna på.
Porn Sword Tobacco avsluter samlingen med Ett Jaläger Och Ett Nejläger. Med sina 01:49 fungerar den här låten mer som ett outro och ramar in plattan på ett mycket finstämt vis. Låten har en klar "det är över nu"-känsla och faktum är att den här betydligt bättre än den första.
En väldigt värdig inblick i Göteborg 2008 och ett måste för alla som är det minsta intresserade vad som händer i den svenska underjorden överhuvudtaget just nu. Kan givetvis inte rekommendera den här tillräckligt, även om du nu inte är det minsta intresserad av några av akterna är det köptvång. Detsamma gäller rabiata CD-hatare och stockholmare, köp och stöd de små bolagen och banden! Snyggt förpackad i en 6-panels digipack. Kollar ner mot Älvsborgsbron och bockkranen nere i Eriksberg nu och har en väldigt bra känsla inför det som komma skall... /MA
¶ 08:28 0 kommentarer
Som inflyttad Göteborgare tog det ett tag att urskilja alla strömmningar, nyanser och vägar som den här stadens vibranta musikklimat har kommit att omfatta. Man stod länge utanför och blickade in i något snårigt, spretigt och odefinierbart. Nu har jag bott här i drygt 5 år och jag vet inte om det handlar om att uttrycken i sig har ändrats och finslipats, men framförallt under de senaste 2 åren har bitarna till slut börjat falla på plats. Det är ganska intetsägande att börja prata om en "scen" egentligen, men det finns något här just nu som jag för tillfället inte skulle vilja byta mot något annat. Det HÄNDER saker. Folk skapar, briljerar och tar över. Det har bubblat under ytan ett långt tag och det är först nu allting har kommit upp på riktigt. Exploderat på sitt egna subtila och anspråkslösa vis. Lokal musik har aldrig tagit upp så här mycket tid av mitt liv som den gör just nu och det finns en anledning till det. Det görs helt enkelt förbannat mycket BRA grejer här just nu. När det vankas arrangemang ute i svängen har det oftast varit de lokala akterna som har känts intressantast på senare tid. Några av mina favoritsläpp det här året har varit med Göteborgsakter (nya Viktor Sjöberg albumet på iDEAL, White, Trepaneringsritualen, Tsukimonos Gutted String etc). Givetvis är jag jättepartisk nu men de kommande The Skull Defekts och Dead Letters Spell Out Dead Words albumen på RTB kommer att cementera väldigt mycket av det jag vill ha sagt med det här. Lägg på dem till kommande grejer som Sewer Elections fantastiska Kassettmusik (iDEAL), Leafes Seedland (Klorofyll Kassetter), nytt The Skull Defekts album på Important till hösten och nya extremt lovande projekt som Ättestupa och det är svårt att inte bli härligt lokalpatriotisk över det som råder! Det fullkomligen sprudlar och det är nu allt händer. Fang Bomb har på många sätt och vis satt ett väldigt viktigt avtryck i det rådande klimatet med samlingsplattan Gothenburg 08 som släpps den 12:e Juni. Valet av medverkande artister känns perfekt (något som det vanligtvis alltid brukar finnas utrymme att gnälla om när det gäller lokala samlingar av den här sorten), och även om fokus uteslutande ligger på det experimentella är det en väldigt varierad och mångfacetterad bild av staden som ges.
Viktor Sjöberg & Jonas Lindgren inleder plattan med suggestiva Guldheden, ett drygt 11 minuter långt stycke med en riktigt vemodig stämning som på sätt och vis känns igen från Sjöbergs finfina album On A Winter's Day (Kalligrammofon). Något som låter som en klarinett (som säkert är något helt annat) sveper in över djupt begravda samplade röster. Det är väldigt stämningsfullt och atmosfären är bister och grå. Lågmält och dystert. Ett ganska klockrent öppningsspår, en riktig downer med längst speltid av samtliga bidrag! Guldheden känns som en ganska malplacerad titel egentligen, Komettorget hade passat bättre...
Anders Dahl - Strätta, Flockblomstriga 4 känns som en perfekt uppföljare. Stämningen och tempot känns igen från förgående spår men saker och ting accelererar med inslag av skärande feedback, segment av piano och en mer excentrisk känsla. Det är en intressant bit som dock inte tilltalar mig så mycket och med en speltid på lite över 9 minuter krävs det mer fokus för att jag ska falla för det tror jag. Spretigt intryck.
Porn Sword Tobacco är en helt ny bekantskap för mig. Feminin Arkitektur är en ganska skön bit som låter som något som skulle kunna spelas när det är dags för end credits i något UR-program: väldigt lättlyssnad instrumental feelgood-musik som balanserar mellan att vara extremt mesig och bara oemotståndlig. Lite avslappningsmusik-artat med pockande ljudbild, lite piano och överlag ett rätt kristet anlete. Låter förmodligen som värsta dyngan och faktum är att jag inte riktigt vet om jag gillar det här eller inte. Det leder ingen vart men samtidigt är det så lättlyssnat och trevligt att det inte går att ogilla det. Och det är just det som gör att man vill hata det!
Sewer Election bidrar med Mot Döden. Mer kassettloops-baserat i stil med Kassettmusik-inspelningen och långt ifrån den tuggande harsh noisen som Dan kanske är mest känd för att leverera. Extremt lo-fi och utan tvekan skönast ljudbild på hela plattan. Det är repetativt och malande med ett märkligt skärande ljud som smyger in över grunden ett tag. Långt ner i misären kommer en harmoni in efter en stund och det är den som verkligen lyfter spåret. Trevar sig på försiktigt och tar över mer och mer och lyckas skapa en fantastisk känsla. Står sig utan tvekan som plattans mest unika spår och det ska onekligen bli intressant att se om och hur Sewer Election kommer att spinna vidare på den här rännstens-minimalismen på framtida inspelningar.
Dead Letters Spell Out Dead Words framförde i mitt tycke en av förra årets allra bästa spelningar på releasefesten för Wire-samlingen Whispers From The Forests. Det var en monumental och bitvis extremt laddad upplevelse, en spelning jag aldrig kommer att glömma. Framförandet byggde på Facelessness Erases Every Trace Of Humanity som spelades in vid ett tidigare tillfälle. Man kastas tillbaka i tiden och det är verkligen en sann fröjd att höra det här. Tjocka ljudmattor med ett elektroniskt sjok som känns igen från DLSODWs allra bästa stunder, flera lager av olika nyanser och allt drivs framåt av trummor och mässande sång. Med andra ord ganska långt ifrån de abstrakta drone-skapelserna på iDEAL, som jag antar är de DLSODW inspelningar de flesta har hört. Jag kan inte låta bli att tänka på Burzums Filosofem emellanåt! Just inslaget av sång känns väldigt speciellt och tillför en helt ny dimension. Det är storslaget och mäktigt och det enda som jag egentligen kan se som ett minus är speltiden, allting hade lyfts ännu ett snäpp ifall uppbyggnadssträckan hade varit betydligt längre. Precis som med Sewer Election är det väldigt kul att se den totala orädslan för helt nya vändningar, begränsningar raderas ut en efter en. Utan tvekan bäst på hela samlingen.
Jasper TX - And I Close My Eyes. Första gången jag hört något inspelat med Jasper TX faktiskt, har sett honom live en eller flera gånger även om det var ett bra tag sedan nu, men har av någon anledning aldrig kollat upp några inspelningar. Elegant musik med stora yviga gester som nästan når filmiska proportioner, jag tänker direkt på akter som Peter Wright, Growing (speciellt andra plattan), Taiga Remains och Challenging. Vacker drone-baserad musik som låter som om den är inspelad under klar himmel en varm sommarkväll. Helt bedårande. Inslag av akustisk gitarr vilket det ofta kan vara kalkon-varning på i sammanhanget men här faller det sig bara helt naturligt och perfekt. Total mersmak.
The Skull Defekts bryter av mot Jasper TX helt med sin obehagliga Invocation Of Brother Rune Lindblad. Mullrande monotoni när den är som allra bäst. Som alltid när det gäller The Skull Defekts elektroniska inspelningar förundras jag över hur bra det låter: det spelar ingen roll hur dissonant och basig inspelningen är, ljudet i sig är alltid top notch och mastrat riktigt högt på ett bra vis. Snarlik musik kan i mitt tyckte ibland lida av att det helt enkelt bara låter HÖGT och MYCKET när man skruvar upp volymen lite, men The Skull Defekts verkligen LÅTER. Hänger du med? Grymt spår i övrigt, minimalt med variationer och inga överraskningar här utan bara inälvstuggande mörker från början till slut.
Tsukimono är ett annat exempel på en Göteborgsakt som verkligen inte tvekar när det gäller att hela tiden befinna sig i ett föränderligt tillstånd. Moan Jar tog ett par koncentrerade genomlyssningar att greppa, det är verkligen all over the place med lager på lager av ljud. Taggigt, massivt och ettrigt. Jag tänker direkt på något Matthew Bower skulle kunna ha kokat ihop, fick framförallt Hototogisu-vibbar av det men det är även inte jättelångt ifrån senare Skullflower grejer. Bitvis känner man igen sig från liveinspelningen som fästes på tape i RTB högkvarteret förra sommaren men det här är betydligt mer nyansrikt. Mer av allt helt enkelt. Trasslig och skadad musik som aldrig någonsin sitter still.
Joel Brindefalks Monitoring My Own Death är exakt den där typen av hetsigt cut up oljud som jag aldrig har pallat med. En väldigt digital känsla som sätter sig på tvären för mig. Intetsägande och dampig musik som helt enkelt inte är min kopp med té överhuvudtaget. Däremot har jag tillräckligt med öron för att kunna tycka att det är väldigt snyggt framfört och att det låter fruktansvärt genomarbetat, den här typen av lasersnabb redigering är definitivt ganska fascinerande. Bara inte så rolig att lyssna på.
Porn Sword Tobacco avsluter samlingen med Ett Jaläger Och Ett Nejläger. Med sina 01:49 fungerar den här låten mer som ett outro och ramar in plattan på ett mycket finstämt vis. Låten har en klar "det är över nu"-känsla och faktum är att den här betydligt bättre än den första.
En väldigt värdig inblick i Göteborg 2008 och ett måste för alla som är det minsta intresserade vad som händer i den svenska underjorden överhuvudtaget just nu. Kan givetvis inte rekommendera den här tillräckligt, även om du nu inte är det minsta intresserad av några av akterna är det köptvång. Detsamma gäller rabiata CD-hatare och stockholmare, köp och stöd de små bolagen och banden! Snyggt förpackad i en 6-panels digipack. Kollar ner mot Älvsborgsbron och bockkranen nere i Eriksberg nu och har en väldigt bra känsla inför det som komma skall... /MA
¶ 08:28 0 kommentarer
den 16 maj 2008
den 14 maj 2008
POCAHAUNTED - ISLAND DIAMONDS LP
Det direkta syftet med det jag gör här är framförallt att lyfta fram grejer som jag tycker förtjänar mer uppmärksamhet. Ganska enkelt. Frustrationen över dammiga mästerverk som ingen vill ha kan emellanåt bli rejäl och elitisten och musikfascisten inom mig väcks till liv. Samtidigt har det alltid varit väldigt kul och intressant att följa strömmar och förändringar. Det som kanske sålde som smör för ett år sedan tar ingen i med tång idag. Man får ofta intrycket av att de flesta köper samma plattor hela tiden. Alla väntar på samma grejer. Pocahaunted är ett sånt där band som "alla" har inhandlat något med den senaste tiden, och således ett band som verkligen inte är behov av någon form av extra push här överhuvudtaget. Men så dyker den mycket efterlängtade Island Diamonds LPn upp och det är så fantastiskt bra att jag helt enkelt inte kan låta bli att skriva ett par rader om den!
Jag har svårt att tro att någon som på ett eller annat vis följer det som RTB sysslar med har lyckats missa Pocahaunted. Diverse släpp på Not Not Fun, Arbor, Fuck It Tapes, Ecstatic Peace, Blackest Rainbow etc, makalösa samarbeten med Robedoor, features i L.A. Record, pissblaskan Vice osv. Bandet har öppnat för Sonic Youth (och Thurston Moore flänger runt i en Pocahaunted t-shirt), släppt en split LP med Christina Carter och spelat på de mest märkliga platserna. Höjdpunkten i deras karriär var ju självklart split 7"an med Orphan Fairytale som släpptes på RTB för en månad sedan, stjärnstatusen var ett faktum med en gång! Folk gnäller över att bandet släpper för mycket grejer hela tiden men personligen så ser jag det verkligen inte som ett problem. Måste man verkligen ha ALLT som släpps hela tiden? Har svårt att förstå varför sådant fortfarande sticker i ögonen på människor. Jag älskar Pocahaunted men har inget behov av att äga allt de släpper ifrån sig, finns annan musik där ute också och överlag är jag för det mesta mer intresserad av att upptäcka ny musik än att köpa 10:e släppet med samma band. Men faktum kvarstår, jag har fortfarande inte hört en enda dålig Pocahaunted-inspelning.
På Island Diamonds får Amanda och Bethany hjälp av Bobb Bruno (från grovt underskattade Goliath Bird Eater) på trummor och det lyfter verkligen det numera traditionella Pocahaunted-soundet till nya höjder. Det har surrats om de markanta dub-influenserna på plattan ett bra tag och även om de kanske inte har varit extremt långt borta på vissa tidigare inspelningar så är det här verkligen helt annorlunda! Släpigt och härligt monotont, nästan baktakt, ögonlocken är förbannat tunga och Pocahaunted har fått till ett sjukt sömnigt sound som håller i sig hela vägen. Det är TUNGT och bas-göddman är konstant (plattan ska tydligen vara gudomlig med en subwoofer...). Verkligen musik gjord enbart för hög jävla volym. Ett par av spåren innehåller även snyggt användande av beats och det blir på snudd till dansant ibland. Efter drygt 20 släpp sedan 2006, varav jag hört de allra flesta, kan jag utan tvekan konstatera att Island Diamonds är Pocahaunteds allra mest bedårande och viktiga stund hittils. Bitarna har fallit på plats, soundet är minst sagt eget och unikt och uttrycket är helt fantastiskt. Märkligt och mäktigt. Ska du bara ha ett Pocahaunted-släpp i år så ska du ha Island Diamonds, inget snack om saken. 500 ex och redan slutsåld från Arbor. Inte bara en av årets hittils bästa plattor utan även något av det allra bästa som kommit från NNF-campet överhuvudtaget. Ny LP släpps på Weird Forest inom kort... /MA
(Intressant det här med album. Vad är ett album idag? Pocahaunted LPn Peyote Road som släpptes på Woodsist för några månader sedan omnämndes som bandets "debutalbum". A-sidan bestod i själva verket av materialet som skulle hamnat på bandets split LP med fantastiska Hellvete som aldrig blev av, och på B-sidan återfanns en liveinspelning. Personligen skulle jag inte kalla det för ett album. För mig är ett album framförallt mer en helhet, det handlar om vilka inställningar som funnits från början gentemot det kommande inspelade materialet osv. Vad man avser att göra med det som spelats in och vad man har för syfte med inspelningen. I dagens överflöd, när band spelar in grymma grejer till höger och vänster och släpper det i mikroupplagor kors och tvärs, har själva albumkonceptet nästan raderats ut helt i vissa läger. Tråkigt kan tyckas, men en ganska naturlig utveckling om man tänker på hur lätt det är att få till en vettig inspelning och att dessutom enkelt få ut skiten idag.) ¶ 03:03 0 kommentarer
Det direkta syftet med det jag gör här är framförallt att lyfta fram grejer som jag tycker förtjänar mer uppmärksamhet. Ganska enkelt. Frustrationen över dammiga mästerverk som ingen vill ha kan emellanåt bli rejäl och elitisten och musikfascisten inom mig väcks till liv. Samtidigt har det alltid varit väldigt kul och intressant att följa strömmar och förändringar. Det som kanske sålde som smör för ett år sedan tar ingen i med tång idag. Man får ofta intrycket av att de flesta köper samma plattor hela tiden. Alla väntar på samma grejer. Pocahaunted är ett sånt där band som "alla" har inhandlat något med den senaste tiden, och således ett band som verkligen inte är behov av någon form av extra push här överhuvudtaget. Men så dyker den mycket efterlängtade Island Diamonds LPn upp och det är så fantastiskt bra att jag helt enkelt inte kan låta bli att skriva ett par rader om den!Jag har svårt att tro att någon som på ett eller annat vis följer det som RTB sysslar med har lyckats missa Pocahaunted. Diverse släpp på Not Not Fun, Arbor, Fuck It Tapes, Ecstatic Peace, Blackest Rainbow etc, makalösa samarbeten med Robedoor, features i L.A. Record, pissblaskan Vice osv. Bandet har öppnat för Sonic Youth (och Thurston Moore flänger runt i en Pocahaunted t-shirt), släppt en split LP med Christina Carter och spelat på de mest märkliga platserna. Höjdpunkten i deras karriär var ju självklart split 7"an med Orphan Fairytale som släpptes på RTB för en månad sedan, stjärnstatusen var ett faktum med en gång! Folk gnäller över att bandet släpper för mycket grejer hela tiden men personligen så ser jag det verkligen inte som ett problem. Måste man verkligen ha ALLT som släpps hela tiden? Har svårt att förstå varför sådant fortfarande sticker i ögonen på människor. Jag älskar Pocahaunted men har inget behov av att äga allt de släpper ifrån sig, finns annan musik där ute också och överlag är jag för det mesta mer intresserad av att upptäcka ny musik än att köpa 10:e släppet med samma band. Men faktum kvarstår, jag har fortfarande inte hört en enda dålig Pocahaunted-inspelning.
På Island Diamonds får Amanda och Bethany hjälp av Bobb Bruno (från grovt underskattade Goliath Bird Eater) på trummor och det lyfter verkligen det numera traditionella Pocahaunted-soundet till nya höjder. Det har surrats om de markanta dub-influenserna på plattan ett bra tag och även om de kanske inte har varit extremt långt borta på vissa tidigare inspelningar så är det här verkligen helt annorlunda! Släpigt och härligt monotont, nästan baktakt, ögonlocken är förbannat tunga och Pocahaunted har fått till ett sjukt sömnigt sound som håller i sig hela vägen. Det är TUNGT och bas-göddman är konstant (plattan ska tydligen vara gudomlig med en subwoofer...). Verkligen musik gjord enbart för hög jävla volym. Ett par av spåren innehåller även snyggt användande av beats och det blir på snudd till dansant ibland. Efter drygt 20 släpp sedan 2006, varav jag hört de allra flesta, kan jag utan tvekan konstatera att Island Diamonds är Pocahaunteds allra mest bedårande och viktiga stund hittils. Bitarna har fallit på plats, soundet är minst sagt eget och unikt och uttrycket är helt fantastiskt. Märkligt och mäktigt. Ska du bara ha ett Pocahaunted-släpp i år så ska du ha Island Diamonds, inget snack om saken. 500 ex och redan slutsåld från Arbor. Inte bara en av årets hittils bästa plattor utan även något av det allra bästa som kommit från NNF-campet överhuvudtaget. Ny LP släpps på Weird Forest inom kort... /MA
(Intressant det här med album. Vad är ett album idag? Pocahaunted LPn Peyote Road som släpptes på Woodsist för några månader sedan omnämndes som bandets "debutalbum". A-sidan bestod i själva verket av materialet som skulle hamnat på bandets split LP med fantastiska Hellvete som aldrig blev av, och på B-sidan återfanns en liveinspelning. Personligen skulle jag inte kalla det för ett album. För mig är ett album framförallt mer en helhet, det handlar om vilka inställningar som funnits från början gentemot det kommande inspelade materialet osv. Vad man avser att göra med det som spelats in och vad man har för syfte med inspelningen. I dagens överflöd, när band spelar in grymma grejer till höger och vänster och släpper det i mikroupplagor kors och tvärs, har själva albumkonceptet nästan raderats ut helt i vissa läger. Tråkigt kan tyckas, men en ganska naturlig utveckling om man tänker på hur lätt det är att få till en vettig inspelning och att dessutom enkelt få ut skiten idag.) ¶ 03:03 0 kommentarer
den 4 maj 2008
YELLOW SWANS/EX-COCAINE LP (NOT NOT FUN)
Efter drygt 5 år har tillsammans har Yellow Swans splittrats. Bandet kommer att göra ett par spelningar till under sommaren och dessutom spela in ytterligare ett studioalbum verkar det som. Sedan är det slut. Det som tilltalade mig med Yellow Swans i början, och faktiskt nästan mer än deras musik, var deras väl genomtänkta punkestetik och DIY-fingertoppskänsla. Dessutom så stack dom ut i den experimentalla fållan genom små politiskt laddade utspel, med väldigt enkla medel som att t ex döpa en platta till Bring The Neon War Home kort efter att Bush börjat röva runt i Irak fungerade Yellow Swans i början som en frisk fläkt i en annars ganska så innehållslös underground-era. Rent musikaliskt fastnade jag för Yellow Swans mycket på grund av deras distinktiva ljudbild. Ett massivt men samtidigt skräpigt ljud, ofta ackomponjerat av ett trum-beat i bakgrunden vilket givetvis förmodligen har stuckit en del i både ögon och öron på folk.
Från de tidiga kassett- och cd-r släppen, som trots väldigt varierat innehåll ändå hade någon form av gemensam nämnare för det mesta, började Yellow Swans experimentera mer och mer med varje inspelning. Runt 2006 tog i princip varje inspelning en ny vändning ett tag och trots att man alltid kände igen det överliggande soundet så var det ett sant nöje att följa bandets utveckling. Drift Yellow Swans LPn var exempelvis en relativt minimalistisk drone-skapelse, medan Live During War Crimes II rörde sig mer åt Robedoor eller Skullflower hållet, drypandes av mörker, undergång och uppgivenhet. Andra studioalbumet Psychic Secession håller jag fortfarande som något av det bästa och mest helgjutna bandet någonsin åstadkom, och samtidigt det kanske mest märkligt förbisedda. Med medverkan från bland annat Christina Carter, Phil Blankenship, Eva Inca Ore och Axolotl samt olika producenter på varje låt var det en väldigt varierad och mästerligt arrangerad historia som verkligen förtjänade mer uppmärksamhet än vad den fick. Utan tvekan den Yellow Swans plattan jag återkommit flest gånger till. Förra året släpptes då At All Ends (precis som med Psychic Secession så tog Load hand om CD-utgåvan medan Weird Forest släppte vinylen) och var på sätt och vis en ganska naturlig fortsättning på Psychic Secession samtidigt som det var något helt annat på samma gång. Med en relativt melodiös och smått riffig approach gjorde bandet sin rakaste och kanske mest lättillgängliga platta hittils. Gitarren blev mer dominerande i ljudbilden och bandet arbetade med dynamik på ett helt annat sätt. Storslagna episka låtar som kulminerade i magnifika crescendon. Den lät STORT helt enkelt. Vackert och skört, men fortfarande taggigt och obehagligt. En sån där platta som jag verkligen kan rekommendera till ALLA, det spelar ingen roll vad du gillar och inte gillar, At All Ends är ett måste!
Not Not Fun har här släppt en split LP med Yellow Swans och Ex-Cocaine och förhandssnacket som gick var att Comedy Hypnosis, som YS biten heter, är det bästa bandet någonsin har spelat in. Faktum är att jag är villig att hålla med och det är inte ens någon tvekan om den saken. Det här spåret har ett djup som jag inte riktigt kan förklara, kanske har det något att göra med det faktumet att bandet har beslutat sig för att lägga ner, men det vilar något avgörande och slutgiltigt över dessa vemodiga tongångar. Något bitterljuvt och oundvikligt. Spåret täcker upp hela deras LP-sida och rör sig helt klart i samma domäner som At All Ends fast med ännu en ny dimension. Det börjar så försiktigt och lugnt. Röster någonstans i bakgrunden, sjok av feedback som sveper fram och tillbaka. Långt, utdraget och olidligt vackert. En bit in dyker gitarren upp och det är här At All Ends stuket gör sig tillkänna med små melodiska slingor som bryter in, bryter av. Får allt att stanna upp. Mittpartiet får mig att tänka på ett elakt My Bloody Valentine varje gång. Tjocka mattor. Tjock luft. Det som ljuder i slutet av spåret innan allt mynnar ut och tystnar helt, säg de sista 3 minuterna eller så, är storslagen och livsavgörande musik. Musik som jag kommer att bära med mig och aldrig släppa. De må så vara att Yellow Swans kommer att släppa ett par till inspelningar, men för mig kommer det här alltid att vara deras definitiva svanesång.
Och ja, Ex-Cocaine... Jag gillar dem men har av förklarliga skäl lyssnat alldeles för lite på deras sida för att ens ha en åsikt. Men bra är det. Psych-stök, relativt lättlyssnat och behagligt och helt okej. Min första bekantskap med dem var på någon gammal Psych-O-Path samlingsplatta har jag för mig. Kommer definitivt spisas mer koncentrerat framöver. LPn är pressad i 600 ex och har ett snyggt omslag med design av Maya Miller. /MA ¶ 03:12 0 kommentarer
Efter drygt 5 år har tillsammans har Yellow Swans splittrats. Bandet kommer att göra ett par spelningar till under sommaren och dessutom spela in ytterligare ett studioalbum verkar det som. Sedan är det slut. Det som tilltalade mig med Yellow Swans i början, och faktiskt nästan mer än deras musik, var deras väl genomtänkta punkestetik och DIY-fingertoppskänsla. Dessutom så stack dom ut i den experimentalla fållan genom små politiskt laddade utspel, med väldigt enkla medel som att t ex döpa en platta till Bring The Neon War Home kort efter att Bush börjat röva runt i Irak fungerade Yellow Swans i början som en frisk fläkt i en annars ganska så innehållslös underground-era. Rent musikaliskt fastnade jag för Yellow Swans mycket på grund av deras distinktiva ljudbild. Ett massivt men samtidigt skräpigt ljud, ofta ackomponjerat av ett trum-beat i bakgrunden vilket givetvis förmodligen har stuckit en del i både ögon och öron på folk. Från de tidiga kassett- och cd-r släppen, som trots väldigt varierat innehåll ändå hade någon form av gemensam nämnare för det mesta, började Yellow Swans experimentera mer och mer med varje inspelning. Runt 2006 tog i princip varje inspelning en ny vändning ett tag och trots att man alltid kände igen det överliggande soundet så var det ett sant nöje att följa bandets utveckling. Drift Yellow Swans LPn var exempelvis en relativt minimalistisk drone-skapelse, medan Live During War Crimes II rörde sig mer åt Robedoor eller Skullflower hållet, drypandes av mörker, undergång och uppgivenhet. Andra studioalbumet Psychic Secession håller jag fortfarande som något av det bästa och mest helgjutna bandet någonsin åstadkom, och samtidigt det kanske mest märkligt förbisedda. Med medverkan från bland annat Christina Carter, Phil Blankenship, Eva Inca Ore och Axolotl samt olika producenter på varje låt var det en väldigt varierad och mästerligt arrangerad historia som verkligen förtjänade mer uppmärksamhet än vad den fick. Utan tvekan den Yellow Swans plattan jag återkommit flest gånger till. Förra året släpptes då At All Ends (precis som med Psychic Secession så tog Load hand om CD-utgåvan medan Weird Forest släppte vinylen) och var på sätt och vis en ganska naturlig fortsättning på Psychic Secession samtidigt som det var något helt annat på samma gång. Med en relativt melodiös och smått riffig approach gjorde bandet sin rakaste och kanske mest lättillgängliga platta hittils. Gitarren blev mer dominerande i ljudbilden och bandet arbetade med dynamik på ett helt annat sätt. Storslagna episka låtar som kulminerade i magnifika crescendon. Den lät STORT helt enkelt. Vackert och skört, men fortfarande taggigt och obehagligt. En sån där platta som jag verkligen kan rekommendera till ALLA, det spelar ingen roll vad du gillar och inte gillar, At All Ends är ett måste!
Not Not Fun har här släppt en split LP med Yellow Swans och Ex-Cocaine och förhandssnacket som gick var att Comedy Hypnosis, som YS biten heter, är det bästa bandet någonsin har spelat in. Faktum är att jag är villig att hålla med och det är inte ens någon tvekan om den saken. Det här spåret har ett djup som jag inte riktigt kan förklara, kanske har det något att göra med det faktumet att bandet har beslutat sig för att lägga ner, men det vilar något avgörande och slutgiltigt över dessa vemodiga tongångar. Något bitterljuvt och oundvikligt. Spåret täcker upp hela deras LP-sida och rör sig helt klart i samma domäner som At All Ends fast med ännu en ny dimension. Det börjar så försiktigt och lugnt. Röster någonstans i bakgrunden, sjok av feedback som sveper fram och tillbaka. Långt, utdraget och olidligt vackert. En bit in dyker gitarren upp och det är här At All Ends stuket gör sig tillkänna med små melodiska slingor som bryter in, bryter av. Får allt att stanna upp. Mittpartiet får mig att tänka på ett elakt My Bloody Valentine varje gång. Tjocka mattor. Tjock luft. Det som ljuder i slutet av spåret innan allt mynnar ut och tystnar helt, säg de sista 3 minuterna eller så, är storslagen och livsavgörande musik. Musik som jag kommer att bära med mig och aldrig släppa. De må så vara att Yellow Swans kommer att släppa ett par till inspelningar, men för mig kommer det här alltid att vara deras definitiva svanesång.
Och ja, Ex-Cocaine... Jag gillar dem men har av förklarliga skäl lyssnat alldeles för lite på deras sida för att ens ha en åsikt. Men bra är det. Psych-stök, relativt lättlyssnat och behagligt och helt okej. Min första bekantskap med dem var på någon gammal Psych-O-Path samlingsplatta har jag för mig. Kommer definitivt spisas mer koncentrerat framöver. LPn är pressad i 600 ex och har ett snyggt omslag med design av Maya Miller. /MA ¶ 03:12 0 kommentarer
den 22 april 2008
BURIAL HEX - INITIATIONS CD (AURORA BOREALIS)
Jag var inte ensam om att fastna för Burial Hex's fantastiska debutplatta som släpptes på SNSE förra året. Med sprillans nya Initations på alltid lika pålitliga Aurora Borealis tar Clay Ruby (mest känd för sin inblandning i Davenport, Zodiac Mountain etc) som står bakom projektet allting ett steg längre och har lyckats skapa en riktigt liten jävlig upplevelse. Ett klistermärke på plastfickan förklarar innehållet med "Horror electronics: a preparation for the final mystery of the Kali Yuga. Occult technologies collide with Power Electronics & blackened Death Industrial". Må det bära eller brista, men jag köper det och faktum är att det ger en ganska klar bild om hur Burial Hex låter. Atmosfären som Burial Hex skapar är minst sagt påtaglig, det ruvar något förbannat och riktigt jävla elakt över det hela och nerverna blir emellanåt rejält terroriserade. Stora, gråa sjok viner fram och tillbaka, dödsrosslingar puttrar i bakgrunden och den dåliga stämningen går att skära i med rostig morakniv. Om man ska jämföra med SNSE LPn så inger Initiatations en betydligt mer fokuserad och genomarbetad känsla. Den orkestrala inledningen är nästan monumental i sitt ståtliga framförande och det kändes onekligen maffigt att blasta skiten på riktigt hög volym över Biskopsgården betongkulisser igår samtidigt som man hör barn som leker och fåglar som kvittrar. Det må vara soligt ute men Burial Hex lägger sig som en tät och ogenomtränglig dimma över våren.
Just första spåret, Will To The Chapel, är utan tvekan den absoluta höjdpunkten på Initiations. Börjar som ett makabert klassiskt verk ala Urfaust och mynnar sedan ut i en riktigt intensiv historia av total desperation. Man får upp bilder i huvudet av underjordiska sekter som offrar småbarn till demoner. Trälar som släpar pesthärjade lik efter sig och häxor som bränns på bål. Total nattsvart ångest och bitvis helt enastående vackert. Musiken når ofta filmiska proportioner och det är då det fungerar som allra bäst tycker jag. 73 minuters speltid må tyckas vara lite väl mastigt men för mig funkar det här alldeles utmärkt från början till slut. Förutom vissa partier i spår 2 som går något på tomgång ibland är Initations så gott som helgjuten. Nya nyanser upptäcks vid varje genomlyssning och det är ett mycket rikt album som jag är övertygad om att jag kommer att återvända ofta till. Snyggt förpackad CD som luktar målarfärg, finns även som 2xLP. /MA ¶ 07:49 0 kommentarer
Jag var inte ensam om att fastna för Burial Hex's fantastiska debutplatta som släpptes på SNSE förra året. Med sprillans nya Initations på alltid lika pålitliga Aurora Borealis tar Clay Ruby (mest känd för sin inblandning i Davenport, Zodiac Mountain etc) som står bakom projektet allting ett steg längre och har lyckats skapa en riktigt liten jävlig upplevelse. Ett klistermärke på plastfickan förklarar innehållet med "Horror electronics: a preparation for the final mystery of the Kali Yuga. Occult technologies collide with Power Electronics & blackened Death Industrial". Må det bära eller brista, men jag köper det och faktum är att det ger en ganska klar bild om hur Burial Hex låter. Atmosfären som Burial Hex skapar är minst sagt påtaglig, det ruvar något förbannat och riktigt jävla elakt över det hela och nerverna blir emellanåt rejält terroriserade. Stora, gråa sjok viner fram och tillbaka, dödsrosslingar puttrar i bakgrunden och den dåliga stämningen går att skära i med rostig morakniv. Om man ska jämföra med SNSE LPn så inger Initiatations en betydligt mer fokuserad och genomarbetad känsla. Den orkestrala inledningen är nästan monumental i sitt ståtliga framförande och det kändes onekligen maffigt att blasta skiten på riktigt hög volym över Biskopsgården betongkulisser igår samtidigt som man hör barn som leker och fåglar som kvittrar. Det må vara soligt ute men Burial Hex lägger sig som en tät och ogenomtränglig dimma över våren.Just första spåret, Will To The Chapel, är utan tvekan den absoluta höjdpunkten på Initiations. Börjar som ett makabert klassiskt verk ala Urfaust och mynnar sedan ut i en riktigt intensiv historia av total desperation. Man får upp bilder i huvudet av underjordiska sekter som offrar småbarn till demoner. Trälar som släpar pesthärjade lik efter sig och häxor som bränns på bål. Total nattsvart ångest och bitvis helt enastående vackert. Musiken når ofta filmiska proportioner och det är då det fungerar som allra bäst tycker jag. 73 minuters speltid må tyckas vara lite väl mastigt men för mig funkar det här alldeles utmärkt från början till slut. Förutom vissa partier i spår 2 som går något på tomgång ibland är Initations så gott som helgjuten. Nya nyanser upptäcks vid varje genomlyssning och det är ett mycket rikt album som jag är övertygad om att jag kommer att återvända ofta till. Snyggt förpackad CD som luktar målarfärg, finns även som 2xLP. /MA ¶ 07:49 0 kommentarer
den 16 april 2008
NEW BLOODS - THE SECRET LIFE TAPE (HOT SAUCE)
Kassettversionen av New Bloods debutalbum som släpps på Kill Rock Stars nu i dagarna. Har du inte redan hört talas om dem kommer du definitivt att göra det framöver... New Bloods har studerat sin gamla postpunk noga och det är omöjligt att inte dra paralleller till tidigt Rough Trade-mangel ala Kleenex/Liliput, Raincoats, Essential Logic etc, men det som framförallt utmärker New Bloods förutom deras uppenbart utsökta musiksmak är användandet av fiol. Fiolen ligger hela tiden tydligt markerad långt uppe i ljudbilden och skapar ett skönt driv som verkligen känns välkommet och lyckas på något vänster bidra med en ganska unik känsla. Det är mer gnisslande tugg än traditionellt fiolspel och det passar musiken helt perfekt. Annars är det väldigt basdrivet som det sig bör (ingen gitarr alls!), och bandet använder sig av sång på ett väldigt snyggt sätt. Samtliga tre tjejer sjunger och det låter väldigt varierat hela tiden, stämsång varvas med rabblande pratsång osv.
The Secret Life är en helt fantastisk platta som utan tvekan kommer att ligga långt uppe på års-bästa listan i slutet av året för min del. Jag gillar det faktumet att den inte känns så direkt, det finns inga direkt hits eller ens låtar som sticker ut till en början (faktum är att jag tycker att The Secret Life överlag var rätt platt efter de första genomlyssningarna), men den växer verkligen rejält. Sån här musik gör mig sjukt entusiastisk och peppad. Upplyftande, positivt och underbart livsbejakande. Skön DIY-spirit ända ut i benmärgen! /MA ¶ 05:59 0 kommentarer
Kassettversionen av New Bloods debutalbum som släpps på Kill Rock Stars nu i dagarna. Har du inte redan hört talas om dem kommer du definitivt att göra det framöver... New Bloods har studerat sin gamla postpunk noga och det är omöjligt att inte dra paralleller till tidigt Rough Trade-mangel ala Kleenex/Liliput, Raincoats, Essential Logic etc, men det som framförallt utmärker New Bloods förutom deras uppenbart utsökta musiksmak är användandet av fiol. Fiolen ligger hela tiden tydligt markerad långt uppe i ljudbilden och skapar ett skönt driv som verkligen känns välkommet och lyckas på något vänster bidra med en ganska unik känsla. Det är mer gnisslande tugg än traditionellt fiolspel och det passar musiken helt perfekt. Annars är det väldigt basdrivet som det sig bör (ingen gitarr alls!), och bandet använder sig av sång på ett väldigt snyggt sätt. Samtliga tre tjejer sjunger och det låter väldigt varierat hela tiden, stämsång varvas med rabblande pratsång osv.The Secret Life är en helt fantastisk platta som utan tvekan kommer att ligga långt uppe på års-bästa listan i slutet av året för min del. Jag gillar det faktumet att den inte känns så direkt, det finns inga direkt hits eller ens låtar som sticker ut till en början (faktum är att jag tycker att The Secret Life överlag var rätt platt efter de första genomlyssningarna), men den växer verkligen rejält. Sån här musik gör mig sjukt entusiastisk och peppad. Upplyftande, positivt och underbart livsbejakande. Skön DIY-spirit ända ut i benmärgen! /MA ¶ 05:59 0 kommentarer
den 9 april 2008
BARDO POND - BATHOLITH LP + 2xCD (THREE LOBED)
Min allra första bekantskap med Bardo Pond och en mycket angelägen sådan. Har alltid haft en ganska klar uppfattning om hur det här Philadelphia-bandet låter och faktum är att mina föreställningar faktiskt var ganska så huvudet på spiken. Ett tuuungt sound med ett bestående riktigt malande och fläskigt groove (att använda "groove" som beskrivning på något överhuvudtaget, någonsin, är det fan dödsstraff på, jag vet...). En kompakt ljudbild med repetativa gitarrmattor som slingrar sig runt slött trummande och lite inslag av bland annat flöjt och fiol utan att det blir FÖR mycket Woodstock över det hela. Isobels röst är släpig och passar in helt perfekt. Visst är det all out haschrock, men helt befriat från all form av metal-edge som exempelvis akter som Orthodox och Om kör med. Även om distpedalen trycks ner rejält i till exempel Splint så finns här hela tiden ett väldigt behagligt lugn som verkligen tilltalar mig. Bardo Pond är snorigt tunga på ett helt annat sätt. Slip Away, förövrigt från bandets John Peel session, gav mig nästan lite My Bloody Valentine-vibbar med sin stora vägg-artade gitarrmassa. Batholith består av 6 osläppta spår från diverse olika äldre inspelningar och är således inte att räkna som en ny traditionell ny studioplatta, ett faktum som onekligen gör mig ännu mer nyfiken på bandets övriga diskografi då samtliga låtar här är helt lysande!
Three Lobed har ännu en gång gjort ett helt fantastiskt jobb och befäster sin position som vinylbolaget #1 mer och mer. Med LPn följer en CD med samma spår som på vinylen (ett mycket välkommet tilltag som börjar bli vanligare och vanligare av förklarliga skäl) och utöver det så får man en extra CD som innehåller ett osläppt Bardo Pond spår inspelat i slutet av 2007. Den här extra CDn medföljer de 533 första exemplaren av LPn, medan CDn med vinylspåren medföljer i alla. Spåret på den andra CDn är drygt 14 minuter långt och smått enastående, monotont mangel med en slinga som sätter sig med en gång och är minst lika bra som Batholith-låtarna faktiskt. Snyggt gatefoldomslag och även om själva omslagsdesignen i sig kanske inte är något vidare så är helhetsintrycket minst sagt maffigt. Limiterad till 1049 handnumrerade exemplar. Är man obekant med Three Lobed och det minsta intresserad av experimentellt ny-flum har man en riktig högtidsstund framför sig, finns inte många missar i deras diskografi än så länge och jag kan verkligen rekommendera nya Gown plattan, Basalt Fingers, Sarin Smoke, Heavy Winged, Descension Yellow Swans LPn etc. /MA ¶ 09:09 0 kommentarer
Min allra första bekantskap med Bardo Pond och en mycket angelägen sådan. Har alltid haft en ganska klar uppfattning om hur det här Philadelphia-bandet låter och faktum är att mina föreställningar faktiskt var ganska så huvudet på spiken. Ett tuuungt sound med ett bestående riktigt malande och fläskigt groove (att använda "groove" som beskrivning på något överhuvudtaget, någonsin, är det fan dödsstraff på, jag vet...). En kompakt ljudbild med repetativa gitarrmattor som slingrar sig runt slött trummande och lite inslag av bland annat flöjt och fiol utan att det blir FÖR mycket Woodstock över det hela. Isobels röst är släpig och passar in helt perfekt. Visst är det all out haschrock, men helt befriat från all form av metal-edge som exempelvis akter som Orthodox och Om kör med. Även om distpedalen trycks ner rejält i till exempel Splint så finns här hela tiden ett väldigt behagligt lugn som verkligen tilltalar mig. Bardo Pond är snorigt tunga på ett helt annat sätt. Slip Away, förövrigt från bandets John Peel session, gav mig nästan lite My Bloody Valentine-vibbar med sin stora vägg-artade gitarrmassa. Batholith består av 6 osläppta spår från diverse olika äldre inspelningar och är således inte att räkna som en ny traditionell ny studioplatta, ett faktum som onekligen gör mig ännu mer nyfiken på bandets övriga diskografi då samtliga låtar här är helt lysande!Three Lobed har ännu en gång gjort ett helt fantastiskt jobb och befäster sin position som vinylbolaget #1 mer och mer. Med LPn följer en CD med samma spår som på vinylen (ett mycket välkommet tilltag som börjar bli vanligare och vanligare av förklarliga skäl) och utöver det så får man en extra CD som innehåller ett osläppt Bardo Pond spår inspelat i slutet av 2007. Den här extra CDn medföljer de 533 första exemplaren av LPn, medan CDn med vinylspåren medföljer i alla. Spåret på den andra CDn är drygt 14 minuter långt och smått enastående, monotont mangel med en slinga som sätter sig med en gång och är minst lika bra som Batholith-låtarna faktiskt. Snyggt gatefoldomslag och även om själva omslagsdesignen i sig kanske inte är något vidare så är helhetsintrycket minst sagt maffigt. Limiterad till 1049 handnumrerade exemplar. Är man obekant med Three Lobed och det minsta intresserad av experimentellt ny-flum har man en riktig högtidsstund framför sig, finns inte många missar i deras diskografi än så länge och jag kan verkligen rekommendera nya Gown plattan, Basalt Fingers, Sarin Smoke, Heavy Winged, Descension Yellow Swans LPn etc. /MA ¶ 09:09 0 kommentarer
